Nog för att författande av en bok kan vara utmanande. Det var jag på förhand medveten om. Men den största utmaningen med mitt skrivande skapade jag själv – tystnaden.
Interaktion som är så givande, och utvecklande. Nu skulle det inte ske. Det var som om att skrivandet knappt existerade. De första fem åren var det bara tankar och noteringar i mina mobila anteckningar, som sedermera konverterades till Word-format. Och där stannade det. Inga muntliga meningsutbyten, inga uppfräschade perspektiv att ta in. Bara jag, och alla samlade noteringar. Eftersom jag inte visste vad jag gav mig in i, så parerade jag oönskade frågor och press utifrån på det viset. Ett medvetet val.
Sensommaren år 2021 kände jag mig äntligen klar med mitt manus. Ett år senare än planerat, men ändå. Jag försökte blicka framåt. Även fast status klar visade sig vara mer utmanande att nå än jag inledningsvis hade tänkt. En bok, eller word-fil, som innehåller knappt 40 000 tecken går att justera i all oändlighet. Ett ordval, en meningsuppbyggnad, ett annat skiljetecken eller en rubrik på ett kapitel. Hur ska den uppfattas av gemene läsaren? Många perspektiv att ta in. För mig var det vitalt.
Till slut behövde jag bara bestämma mig. Jag var klar. Det är ju i många fall gränsdragningarna som definierar en och det man gör, så även här. Och då var det plötsligt dags för nästa etapp – lära mig bokbranschen, ödmjukt uttryckt. Vad skulle jag förvänta mig? Högst upp på mina sökningar syntes skräckexempel. Skulle jag bli lurad bara jag skickar iväg mitt manus? Både på idé och besparingar?
Under min research av branschen var det ett återkommande ord som jag behövde lära mig. Inte nödvändigtvis definitionen, utan känslan den medförde – refusering, beklädd som självaste djävulen. Som författare, och i synnerhet debutant, skulle man vara beredd på att bli refuserad. Helst tiotusentals gånger, klassiskt överslagsberäknat med click bait-tema.
Var fördomarna enbart grundade på människors upplevelser och känslor när det gäller bokbranschen? Nja, inte fullt ut. Visst kunde jag uppleva den som snårig, komplicerad och allmänt obegriplig till en början. Men det är ju inget unikt. Förlagsavtal som kunde formuleras på ett sätt där det finstilta var skrivet med citronsaft, för att jag skulle glömma bort den beklädda djävulen (refusering) som istället kunde bemöta mig som svar, och bara acceptera. Jag som lyckligtvis är intresserad av ekonomi fastnade vid det finstilta och ville till vilket pris som helst förstå. Nästan i dubbel bemärkelse. Exempelvis den gången jag fick ett förslag som avslutades med en bifogad länk till en känd långivare.
Nog för att jag var rörig och vilse, men inte trögtänkt.
Där och då förstod jag var oron, som jag läst mig till innan, kom ifrån. Hur desperat ska man vara som författare, och debutant, för att få ut med sitt alster? Vilket ansvar har förlaget att inte nyttja, eller utnyttja, den desperationen? I samma resonemang vill jag också vara tydlig med att det är ett fåtal aktörer som drar ner ryktet för de många andra, skötsamma och seriösa, förlagen. Det är i alla fall min uppfattning.
Och det är ju heller inget unikt med bokbranschen. Det är likgiltigt utfall om jag ska anlita hantverkare, eller om jag ska köpa en bil. Även fast detta scenario har ett mer personligt anslag. Ömsesidigt ansvar och kalibrering av kunskap bör vara vägen framåt. Annars finns det bara en vinnare i avtalet. Och en klar förlorare.
När jag trängt igenom den största ovissheten placerade jag mig tryggt i mitt mentala förarsäte. Vad letade jag efter egentligen? Idag är det fullt möjligt att göra allt själv som författare. Inte bara skriva, utan även korrekturläsa, bestämma omslag, sköta distribution, sköta all försäljning, plus mer därtill. Det visste jag. Boken skulle komma ut, på ett eller annat sätt. Men var det min väg att gå? Jag kände tidigt att jag, om det var möjligt, ville undvika att bli en så kallad egenutgivare. Främst för att jag skulle gå miste om möjligheten till ett bollplank, som skulle komplettera mig med både kunskap, insikt och förmåga som jag varken kunde få eller hade intresse av att ta till mig. Det var aldrig en monetär fråga. Det var en kunskapsfråga. Jag ville på så sätt maximera mitt bokmanus potential. Och var det så osannolikt att hitta en sådan partner som Google antydde?
Nej, självklart inte. Allt går med vilja och inställning.