Av Jesper Sipola
Jag hade en idé. En bokidé. Jag skulle ta chansen att återberätta min historia i tryckt format, en gång för alla. Dels för de som visste något, men även för dem som inte visste något alls. Och naturligtvis för min egen skull. Året var 2014.
Hur går man vidare från det?
Just det, innehåll såklart. Boken måste innehålla något av värde. Jag behövde börja skriva. Och det gjorde jag. Jag inledde med struktur på bokens olika avsnitt (jag älskar struktur). Fortsatte med utkast på eventuella kapitelrubriker och sen fick helt enkelt innehållet komma till mig. Jag var beredd. Mitt digitala anteckningsblock i telefonen skulle glöda. Det var sena kvällar som minnena kom tillbaka. Och även krispiga meningsuppbyggnader. Det fanns tillfällen när jag prioriterade att somna, med löfte till mig själv att komma ihåg minnesbilden morgonen därpå. Men det misstaget gjorde jag bara en gång. Om jag fick en snilleblixt sent på kvällen var det bara att kliva upp och skriva ner. Så fortsatte jag, samtidigt som åren gick.
Jag kunde vara ute med hunden, ta en löptur, delta i affärsmötet eller sitta i bilen. Jag var alltid beredd.
Min viktigaste punkt under mina tidigare år var att notera min metod. Alltså hur jag tog mig framåt, hur jag skulle skriva min bok och hur jag skulle ta mig närmare mål. Bara för att en metod passar för någon annan vilsen debutant, betyder det inte att det var rätt väg för mig. Jag skulle inte bara låta processen ske av sig själv. Det var viktigt för mig.
Tids nog skulle alla nedkladdade idéer bli någon form av helhet. Man kommer inte långt med ett embryo. Jag siktade in mig på sommaren 2020, knappt fyra år efter att min idé föddes. Då skulle jag nämligen vara föräldraledig för första gången i mitt liv. Timing måste väl A och O även här tänkte jag.
Och tji fick jag.
Det var inte någon tidsbrist som blockerade mina planer. Min son sov ju en del, och jag tog mig tid många kvällar den sommaren. Det var i stället jag. Jag kunde inte få ner något av värde. Jag skrev, och när jag läste mina meningar kändes det uddlöst och sömnigt. Tiden jag lade och hade planerat för så länge kändes bortkastad den sommaren. Det så kallade skrivar-flowet var inget man kunde krysta fram.
Det fick jag lära mig sommaren 2020.